Min son…5 år.

jag och adrianMin son. Grattis🎈. Det var fem år sen idag. När vi hade noll. Du kommer inte ihåg men vi bodde i en tvåa lite längre bort, på bottenplan. Vid träden längst landsvägen. Jag kunde inte sova. Alltid rädd för att du skulle sluta andas. Rullgardinerna var nere, för jag var nojjig. Trädgrenarna slog hårt mot fönstret av vinden i mörkret. Rädd för att någon skulle göra mig illa, nojjig över alla väsen som kunde skada mig, för jag var ditt enda skydd. Du var så hjälplös. Precis som i magen min. När jag skrek, slogs och grät för att få behålla dig. Det var något speciellt med dig. Din själ. Du skulle bara existera. Jag bara visste det. Fem år sen nu, det där helvetet. Fem år sen vi bodde där, på bottenplan. Nu bor vi i vår nyinköpta lägenhet, längst upp. Men om 5 år bor vi i en vindsvåning. Vi ska bara upp. Jag är inte färdig min son. Du är inte färdig. Du är här för att stanna.

Vi bråkar sällan, och det är tack vare dig. För du vill aldrig se mig ledsen. När du blir äldre ska jag berätta vad du som fyraåring gjorde. Hur du pussa på mig varje morgon. Hur du alltid backade mig så fort någon sa emot mig. Hur du alltid plockade blommor till mig ”det för jag älskar dig mamma”. Hur du alltid ville ge mig sovmorgon och självmant hämtade ett glas vatten till nattduksbordet. Hur du, trots att du inte kunde  envisades med att bära mina kassar. Jag ser hur du kämpar med dina klena armar ”Jag vill inte att du ska bära allt själv mamma”  Hur du, efter att vi uppmanat dig till att önska dig något, när du skulle blåsa ut ljusen på tårtan sa ” jag behöver inte önska mig något för jag har redan allt”. Om några år kommer du att läsa det här Adrian, och jag vill bara säga tack. Tack. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara för dig ..hur helt jävla underbar du är. Det finns en anledning till att jag alltid rusar in till förskolan vid hämtning. För varje fucking dag med dig Adrian, är en blessing.

Jag skrek ”jag kan inte” och höll mig för magen som ännu inte syntes. Än idag så kan jag inte. Jag kan inte och kommer aldrig, kunna leva utan dig. Och bröllopstalet till dig, jag kan inte det heller. För redan nu, i skrivandes stund, hetsgråter jag.

 

Adrian, jag springer flera varv för dig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s