Svaren på era frågor! 


Hej!
Kan man få se ditt hår? Är så nyfiken på hur långt det har blivit och är övertygad om att du är jättefin i din frisyr!

Tack! Absolut kan du få se. Känner mig inte bekväm i kort hår och av den anledning har jag alltid huvudbonad. Men såhär ser det ut efter 3 månader 



Dina tips på hur man kommer över någon? Tror du på att par kan återförenas efter de fått isär?

Par kan säkert återförenas men det är sällsynt och inget man ska hoppas på. När det kommer till mig själv och mitt liv så tror jag absolut inte på att par kan återförenas. Det togs slut av en anledning. 

De flesta tänker ju alltid ”men i framtiden”, men så fort du kommit över personen tänker du ”aldrig mer”.

Tips för att komma över är att träffa andra och acceptera känslan i att du går igenom den perioden men att smärta bara är en tillfällighet. Stressa inte fram något, bara acceptera dina känslor” just nu tänker jag väldigt mycket på denna person men det kommer med tiden gå över”. 

Nämn tre av dina absolut största rädslor. Gärna hur du troligtvist hade tacklat eller påverkats utav dessa tre saker.

1. Att förlora Adrian 

2. Djur. Är sjukt rädd för djur.

3. Att bli kränkt. 

Hur jag tacklar rädslan över att förlora Adrian är att försöka släppa på kontrollen. Inse att det inte ligger i min makt. Våga släppa iväg honom, våga låta honom leva/umgås med andra än bara mig. Det har hjälp mycket.

Djurrädslan är jag sämst på att tackla. Jag har gått i terapi, det hjälpte inte så det enda jag gör är att undvika. Dvs sämst.

Att bli kränkt. Hur tacklar jag det.. svårt jobbar på det varje dag. Väldigt svårt att förklara hur. Försöker tänka ” vad är det värsta som kan hända?”. 

vet att du sagt förut att du inte vill skriva om andra personer o så men nu har du skrivit lite om adrians pappa o jag är så nyfiken så jag testar!! vad hade han för inställning till att du valde att behålla när du blev gravid o var han delaktig när adrian var bebis?
 

Hans inställning var inte den bästa. Vi hade ingen kontakt under graviditeten. Han var inte delaktig när Adrian var bebis. Idag är han en så bra pappa som han kan. Vi har ett superfint samarbete och jag uppskattar honom. 

ska snart få bebis själv (det va ja som ställde fråga om behålla/inte behålla för ett tag sen, ah typ ett halvår sen kanske då? som du svarade på i ett inlägg ❤ vet ej om du minns) o undrar också efter att ha läst din förlossningsberättelse: bästa tipsen inför förlossning? o kanske även tips för första tiden med bebis. hur hanterade du din oro? är själv orolig av mig o går hos psykolog pga det just nu.
struligt det blev. aja
tack för allllllllt!

Vad kul att du ska få bebis! Tipsen är att när det är som jobbigast – håll ut! Det blir bättre. Köp hjälpande redskap, typ som en gungstol eller vad fan de heter så du slipper vagga hela tiden. 

Jag har inga tips inför förlossningen, bara gått igenom en förlossning så jag är ingen expert. 

Hur hanterar du ångest? Har du mycket av det

Jag lider av mycket ångest när jag är i depression, går igenom hjärtesorg osv. Annars väldigt sällan. Så jag är inte en person att fråga. Jag är en Fakk allt människa. Viktigt att komma ihåg att ångest bara att känslor. Försök att se det kliniskt på det hela. 

Vilka är dina bästa tips till nya föräldrar, småbarnsföräldrar och föräldrar till barn i Adrians ålder? 

Oj, det finns inga direkta tips. Bara andas och va dig själv.  Ge mycket kärlek och försök inte vara så auktoritär ” du ska lyssna på mig för jag är din mamma”. Tycker det där uttrycket är hemskt. Barn är lika mänskliga som vuxna med ett förnuft. Inga robotar som ska få order bara i egenskap av mindre vetande. 



hej!

behöver lite råd av någon som vet hur det är, hur är det att vara en ung mamma? har själv fått reda på att jag e gravid och jag och min sambo har inte riktigt bestämt oss för hur vi ska göra, vad är det jobbigaste? e 19 och kommer fylla 20 om 6 månader.
är det jobbigt att plugga samtidigt som man har barn? min sambo jobbar så vi har en fast inkomst, men sen har vi 2 stora hundar.
tänkte om du kunde berätta lite hur det var o så 🙂 tack i för hand.
tycker också att du e jätte stark som e ensamstående mamma, har själv bara haft min mamma bara och ser upp till henne så mycket. ser upp till alla starka ensamstående mammor och så klart alla mammor

Att vara ung skiljer sig inte från att vara en äldre mamma. En mamma är alltid en mamma. Däremot så är det en stor skillnad att vara två och en förälder. Är man två finns inga problem. Inte när man är själv heller för den delen. Allt löser sig. 

Att plugga och ha barn är inget problem, bara du disponerar tiden väl. Personligen tyckte jag det var lättare att plugga än att jobba med barn. 

Pengar är aldrig något problem i detta land, man har alla möjligheter som infödd svensk. Dessutom behöver inte barn bara dyrt. Jag tycker inte det i alla fall. Dyrare att vara singel och leva det livet med allt det för med sig.

Vad har Adrians pappa för ursprung? Vore kul att veta vilken blandning Adrian är.

Adrians pappa har påbrå från Afghanistan. Det gör Adrian till 50 % afghan, 25 % procent polack, och 25 % iranier. 

Läser du mycket? Gillar du att läsa?
Jag älskar att läsa! Men har inte läst på flera år. När jag var barn läste jag väldigt mycket böcker och slog upp varje ord jag inte förstod.

Mvh josefine aka maja
hur fan raggar man?

Man vet jag inte. Men jag brukar vara kaxig, rak och sliskig som fan. Kombinationen av slisk men ändå obrydd går alltid hem för mig. 

Vad är du för stjärntecken? Tycker du ditt stjärntecken stämmer ni väl på dig?

Jag är fisk, det stämmer in väldigt bra förutom att jag inte är så jätteromantisk. Tycker även att jag stämmer bra in på Vattumannens vilket är mitt nya tecken nu när de ändrat. 

Hej Vill veta vad som hände med dig och ditt x detaljerat, varför ni gjorde slut?

Jag kommer inte ihåg i detalj exakt varför det tog slut, jag är bara glad över att vi gjorde det. 

Help me, im inloooove med mitt ex som har varit grov mot mig, ljugit, varit otrogen å allt dedär. Varje gång säger jag ”FAKK HAN” men varje gång han skriver så springer jag tbx som en faaaakkkin hund.

Vad FAKK ska jag göra???

(Lite mycke ”fakk” men är fett lack på mig självvvv)

Livet är för kort för att slösa tid på känslor som inte behagar en. Man träffar en ny. Det finns så mycket mer spännande människor där ute som kommer ta dig med storm. Jag vill fan hinna haffa alla innan jag dör. 

Vilket är ditt drömjobb??

Jag jobbar med mitt drömjobb just nu – socionom och programledare. Men mitt absoluta absoluta drömjobb är att vara skådespelare. Men det är inget jag gör åt saken. Fattig jag är.

Annonser

Stockholm 

Nu har vi landat och kommer stanna några veckor. Första dagen sov vi hos Adrians pappa, och nu är vi hos en vän. Så fint att se han och hans pappa. Jag är den lata morsan som ger mobilen så fort jag inte orkar medan han är strikt emot skärmar och ger sitt fulla pedagogiska fokus. Men jag har ju honom mest så det är logiskt. Sen gick jag till jobbet medan de stack till Skansen.




 Min kompis har också märkt av förbannelsen på mig över Stockholm. Hur konstigt folk dras till mig. Tuben, promenader, utanför hemmet. Apropå promenader, idag gick jag ut med en hund för första gången i mitt liv idag. Förstod inte vad jag höll på med. 


Fett stolt då. Första gången. Gick till Ica helt själv och var helt förvirrad när jag skulle in. Vart fan knyter man fast och hur? Snor folk hundar? I made it i alla fall. Jag vet. Ni bara hallå fett liten hund ju.  Men ni måste förstå att jag har Zoofobi, är rädd för alltifrån katter till fåglar. Då snackar vi grov rädsla. Jag undviker att gå ut sent på kvällarna just för att jag är rädd för katter när annat folk inte är i närheten. Jag tar grova omvägar så fort jag ser hundar trots att de är i koppel. 

Män..

Jag har en väldigt osund bild av män. Sen om den är sanningsenlig eller inte kan ingen svara på. Jag har bara varit kvinna och kommer aldrig kunna vara något annat i kropp och själ.  

Hur män tänker kommer jag aldrig förstå, eller så förstår jag, ingen vet, oavsett så är min bild utav dem inte sund. För den påverkar mig och mitt förhållningssätt mot män. Jag är alltid misstänksam mot dem, ser de som andra slags människor, typ som en annan art. Jag ifrågasätter ofta ifall de älskar på samma sätt som oss. 

Jag är bara allmänt tveksam gentemot dem. Jag märker hur jag ofta blir chockad när jag märker att de beter sig i enlighet i vad som skulle kunna betraktas som kvinnliga karaktärsdrag. 

Jag tänker hela tiden att de män jag träffar enbart vill en sak och anpassar hela mitt sätt utifrån det. Jag blir kall, hård, kaxig, och distanserad. När de sen bevisat att det bara är mig som person de är intresserade av så är jag fortfarande misstänksam. Fast mot andra saker. Kommer han kunna hålla kuken i styr, kan män verkligen bara älska (1) kvinna? Är män verkligen gjorda för att ha familj? Kan man älska? Eller ska de bara sprida sin säd? Ja, jag tänker i evolutionära perspektiv. Ni ser. 

Sen är det alltid män jag fruktar. På klubb, på väg hem, på tuben. Det är män som bara potentiellt kan skada mig. 

Jag förväntar mig inte alltså inte mycket utav män. Och det är ju tråkigt för mig. För den synen påverkar ju bara mig och inte någon annan. Eftersom jag inte förväntar mig något djupare har jag inga problem med män i min omgvining överlag. Mina killkompisar dör jag för. Vi driver om allt och är där för varandra till hundra. Men 70 procent av de hade kunnat sätta på mig bara jag tillät. Och bara det säger allt om hur jag ser på män. Jag som kvinna hade aldrig velat ligga med mina vänner..

Vad har ni för förhållande till män?  

Sista dagen 

Hur mår ni? Idag är det min sista dag som barnfri. Tror inte det blir fler delar av förlossningen för jag minns inte mycket mer än att det efter några år blev bra as fuck. Det är kämpigt än idag men jag klagar inte. Jag har fått världens bästa son, fin relation till hans pappa och familj, utbildning och världens bästa jobb. Sen är min ass on point och på topp igen, pattarna hänger ihjäl men de är fett extra än då. Jag älskar livet, livet älskar mig. Och jag älskar er 

Trevlig söndag. 

Del 14, efter han var kommen

Jag grät glädjetårar när han kom. Det kändes som om allt nu var över. Slutet är kommen. Men jag förstod snabbt att det bara var början. Början på en kämpig resa. Jag förstod det någon gång här. När alla gick. Jag höll i honom hårt. Jag var så trött. Förlossningen tog på alla mina krafter. Klockan var 5. Alla hade gått. Doulan hem till sitt. Och syrran till jobbet. Ensamheten slog mig. Min lilla familj slog mig. Det är bara vi här. Ingen ser oss. Ingen delar det med oss. Ingen berömmer mig. Eller honom. Morgonljuset sipprande igenom persiennerna i förlossningsrummet. Mina ögonlock var så tunga. Kunde jag inte bara få sova lite efter förlossningen. Det var här det slog mig. Verkligheten. Det var bara jag och han. 

Jag vågade inte blunda. Varje vaken sekund skulle jag vaka över honom. Barnmorskorna kom ibland för att checka ifall amningen kommit igång. Det hade den. Sen förflyttande de mig till ett annat rum. Där skulle jag få mer personal än ett vanligt förlossningahotell. 

Och jag minns det rummet som de värsta dagarna i mitt liv. En utsliten och mörbultad kropp, full med hormoner och känslor. Jag bara grät och grät, tillslut visste jag inte om det var av trötthet, glädje eller ensamhet. Adrian grät också. Grät och skrek konstant. Det enda som hjälpte var att vagga gåendes. Mina ben krampade. Det hade blivit förmiddag och jag hade fortfarande inte sovit. Jag drog ner persiennerna. Ljuset bländade mig. Jag var känslig för allt.

Jag gick runt, fram och tillbaka i rummet och sjöng på drake och Rihanna ”take care”. Jag grät. Adrian grät. Jag har aldrig haft så mycket känslor inom mig som då. Jag hamnade i någon sorts lätt psykos. Jag ringde mamma, bad henne komma för att hålla honom en stund så jag kunde sova. Men hon var på jobbet. Slutade klockan 17. Direkt efter kom hon. Jag försökte emellanåt sätta mig ner. Orkade gå i cirklar och bära honom mer. Det kändes som jag skulle tappa honom. Hela kroppen darrade. Men varje gång jag försökte sätta mig ner med honom så skrek han. Vad gör jag för fel? Varför kan han inte bara vara lugn? Har han ont? Kan jag bara få sova? 

Mamma kom. Klockan blev äntligen 17. Jag hade räknat mer timmarna 

Mamma bad mig att sova och tog Adrian. Jag kunde ändå inte slappna av. Jag kollade hela tiden på hur hon vaggade honom. Mamma fick inte gå ut ur rummet. Du måste va här mamma. Hela tiden. Jag hörde Adrian skrika i hennes famn.  Jag tog honom snabbt igen. Han blev lugn. Jag grät igen, denna gång av chock och förtvivlan.  Kommer hela mitt liv se ut såhär? Att jag aldrig kommer kunna slappna av. 

Mamma försökte igen. Han blev lugn. Sov nu, uppmanade hon. Jag kunde inte. Inte utan honom. Jag måste kolla så han inte dör av plötslig spädbarnsdöd. Jag grät. Visste inte vad jag skulle göra. Kunde inte vara med honom och inte heller utan honom. Mamma skulle hem till sitt igen.

När mamma hade gått hem var det vi igen. Bara vi. Jag var rädd. Rädd för att tuppa av, vem ska ha koll på honom då? Nej jag måste vara vaken, men ögonlocken var för tunga. Tillslut larmade jag. Barnmorskorna kom in. Jag skrek ”snälla hjälp mig, ta honom”. De la honom i vagnen och rullade ut honom i korridoren. Jag la mig på sängen, somnade på en sekund, men vaknade lika snabbt. Jag skrek ” ADRIAAAAAAN, var är Adrian”. Jag sprang ut i min vita rock i korridorerna. Skrek och grät. ” var är mitt barn?!?!?”. En barnmorska kom ut och lugnade mig. ”Angelika, han är här inne med oss, det har bara gått fem minuter, du måste försöka vila”. Jag såg hur det fanns flera sjukhusvagnar med bebisar i. Nej. Min son ska inte ligga där och förväxlas. Han behöver sin mamma. Hur vågade jag lämna honom till dem? De lugnade mig. Försökte förklara att de är här för att hjälpa. Jag tog honom, gick in i rummet igen. När jag inte trodde jag kunde gråta mer kom det värsta känslohavet jag varit med om. Jag fick enorma skuldkänslor. Hur vågade jag lämna honom? Han kunde ha försvunnit! Förväxlats! Slutat andats och de hade inte märkt något! Jag kände mig som världens hemskaste mamma. Som om han var nära döden och jag var en sekund från att rädda honom. Som om jag precis tagit honom sekunder innan tåget skulle rulla över honom. Jag hade katastroftankar. Full av hormoner och sömnbrist i kombination med en nyfunnen mamma instinkt. 

 snälla sov. Jag vill bara sova lite. Måste bara få sova Adrian. Men kan inte, tänk så händer något dig när jag sluter ögonen? Men jag är här nu Adrian.  Alltid här. Ingen ska ta dig ifrån mig. Inte då. Inte nu. Inte sen.

Dålig jag är 

Alltså så dålig jag är på att blogga som barnfri wow. Jag har ju varit det (barnfri) nu i fyra dagar och vet ni vad, det har varit sååååååååååå underbar. Jag har mått som en prinsessa. Varvat jobb, med fest och horendrejerier. Skoja. Men det är typ vad jag gjort. Nu är jag på väg till Lund igen för jobba min sista vecka på P3 sen blir det Stockholm igen. Här kommer en bunt bilder från mina barnfria dagar .


Har verkligen maxat mina dagar, när jag knappt orkat festa mer har jag tvingat mig ut. Haft världen längsta sovmornar, och bara varit jag. 

7 dagar tills sen back to reality. Oavsett så är livet bäst. Glöm aldrig.

PS, kommer del 14 snart. 

Att släppa kontrollen

Nej nu börjar jag bli riktigt jävla nervös. Jag har börjat fatta att Adrian åker imorgon. Att han kommer vara fysiskt långt borta från mig. Just nu har jag bara en jävla massa ångest. Tårarna rinner i skrivandes stund. Inte bara för de här tio dagarna utan för jag också börjar inse att Adrian inte kommer vara hos mig föralltid. Snart är han vuxen och kommer leva ett eget liv. Och innan dess kommer han vara en kille som går i skolan och vill umgås med sina vänner. Jag kommer försöka skapa en sån hemtrevlig miljö som möjligt så vårt hem kommer vara en självklar plats för han och hans kompisar.

Ouf alltså, det är en jobbig instinkt, att ens barn bara är lånade. I slutändan har jag bara mig själv, så jag måste klara dessa tio dagar. Det får bli en träning inför verkligheten. Det värsta är inte saknaden, att inte få somna till hans doft och hans lilla hand i min, utan det värsta är att släppa kontrollen. Att inte få köra bilen. Att inte få se till att han får rätt mat. Att inte få sätta solkrämen själv för att se till att varenda cm är täckt. Att inte kunna ha koll på så han inte springer iväg. Att inte kolla så solhatten alltid är ordentligt på.

Jag vet att mamma har koll och jag litar på henne men ingen i världen kan skydda honom som mig. En irrationell känsla, jag vet, för vem fakk är jag. Det är i alla fall hemskt att släppa kontrollen av det värdefullaste man har. 

Jag vet inte hur jag ska hålla mig från att gråta när vi kommer prata FaceTime. Men jag får verkligen inte visa att jag är ledsen, för då kommer inte Adrian kunna njuta utan bara vilja springa hem till mig för att trösta och det är ju fakkt up lol.

Imorse när jag somnade as usual hos hans farmor och farfar så råkade Adrian gå in i rummet och jag bara såg i hans ögon hur han hoppades på att han inte störde. ”Förlåt mamma för att jag störde dig, jag ska bara pussa på dig sen ska du få sova igen”

Fuck vad ont 

I flera dagar har jag varit superglad över att få tio dagars ensamtid då Adrian åker till Polen med mormor imorgon. Jag skröt om min ensamtid för min programledarkollega, varpå han kollade på mig skeptiskt och sa” vänta bara tills det gått två dagar och du kommer dö av smärta”. Han hade rätt.

 Adrian har inte ens åkt ännu och jag gråter redan. Jag målar upp de allra hemskaste scenarion som kan hända på resan. Jag har inte varit utan Adrian sedan han var i min mage, och nu ska han vara borta från mig i tio dagar, dessutom i ett annat land? Nej usch. Blandade känslor. För samtidigt är jag så nyfiken på livet utan tidiga mornar eller ansvar. 

Det har varit tom här men det är för att vi hela helgen varit hos Adrians farmor och farfar och umgåtts med Adrians pappa och alla Adrians  förbröder och fastrar. Vi har skrattat, lekt, tjafsat, ätit och sovit. Adrians farfar mobbar alltid mig för att jag alltid äter sen sover. Igår kom Adrians pappa in i rummet när jag sov och bara ”du driver va?”. Men helvete man måste passa på när en hel familj underhåller Adrian.


Vi hann med en del utflykter mellan mat och sömn i alla fall. Dessutom åkte jag och Adrians faster och köpte nya grejer till Adrians farmor. Vi tyckte hennes lägenhet förtjänade lite makeover.  Jag älskar verkligen Adrians familj och jag är 100 procent tacksam över hur bra överens vi kommer. 

Efter tre dagar med dem blir man blödig vid farväl. Adrians pappa åkte hem till Sthlm idag och Adrians farmor grät så mycket. Sen var det vår tur att åka hem från dem för imorgon åker Adrian till Polen och jag till Stockholm. Stämningen är bara så blödig just nu. Jag vet att jag kommer gråta ihjäl när jag får se Adrian igen efter tio dagar, och då kommer jag aldrig släppa honom igen. Jag är exakt som Adrians farmor som gråter när hennes 24 åriga son lämnar hemmet. Jag grät typ med henne för jag kände hennes smärta, relaterade så hårt.  Hon ba du älskar också honom va? Ja ba Sure thing 😉 vi sajor så.